Gatubarn.nu - En resa till soptippen i Nicaragua och tillbaka!

2012-08-17
20:24:00

Dunka-dunka-äpplen

Jag har blivit så ruskigt nostalgisk dessa dagar. Jag tänker tillbaks på mycket som hände när jag va liten. Rätt var det är så dyker det plötsligt upp minnen från barndomen, små korta sekvenser, detaljer.

När jag gick på lekis så hette min bästa vän Gustav. Vi va som helan och halvan, som strå och långhalm, som bästa vänner. Vi lekte varje dag, alltid. Jag kommer fortfarande ihåg hans hemnummer, 10295. 

Hans familj bodde i ett stort gult hus och på baksidan kryllade det av fruktträd. På sommaren smockade vi i oss krusbär, äpplen och plommon till förbannelse och på hösten åt vi något som vi internt kallade dunka-dunka-äpplen.


Foto: Petra Paloviita

Dunka-dunka-äpplen är fruktansvärt mumsigt, kanske har du själv provat det utan att du tänkt på det. Dom finns bara på hösten, du vet när äpplena är lite hårdare, skalet lite tjockare. Jag kommer ihåg det så väl. Vi tog ett äpple var, gick bort till den slitna gamla svart-vita gungan och dunkade äpplena så hårt vi kunde i ställningen. Den skakade och förde ett jävla liv, men det sket vi i. Belöningen som vi skulle få för vårt slit och buller var lätt värt det.

Så dunkade vi våra äpplen runt om, tills hela äpplet liksom var mjukt och saften innuti porlade runt som i en juiceförpackning. Och när vi tyckte att vi var klara så körde vi äpplet mot en mutter som höll ihop gungställningen så att skalet sprack. Snabbt som satan satte vi våra munnar emot äpplena och sög i oss den ljuva höstsaften. Våra fingrar var blåa av kylan, vinden ven kring lekstugan och solen var på väg ner. Det kan tyckas dystert och grått för den höstdeppade men för oss, just i den stunden, så fanns det inget bättre än dunka-dunka-äpplen!


Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: