Gatubarn.nu - En resa till soptippen i Nicaragua och tillbaka!

2012-08-23
18:29:00

"Hejdå"

Vi går ner mot tunnelbanan, det är mörkt ute, klockan är runt 23. Hon smiter igenom SL-grinden bakom mig, fast hon har ett eget kort. "Jag har lärt mig", säger hon och ler. Vi skuttar ner för trappen. Ett tåg står inne men det går åt fel håll. En minut senare kommer hennes tåg, hon säger att det inte är hennes, jag låtsas att hon har rätt, nickar och instämmer ändå. Vi står kvar inne på perrongen, sätter oss på bänken, 10 minuter kvar...

Hon är brunare än en pepparkaka. Den vita tröjan har aldrig sett så vit ut förut, gissar jag. Tröjan är ny, det såg jag på en gång när vi sågs. Shortsen också, riktigt fina med nitar. Hon har bra smak den tjejen. Hon säger att hon älskar sin DumpTee från Dump Tees. "Den är så mjuk och härlig och jag ser så sjukt brun ut i den mot det gula". 

Bänken är liten och hård, kall. Hennes shorts är korta och moderiktiga. Så moderiktiga att hennes lår, ja kanske till och med stjärten, snuddar direkt vid den kalla bänken när hon sätter sig och hon kommenterar längden i samma sekund som hon hoppar fram lite för att inte kylas ned. Jag ser oss i spegelbilden, där i andra sidan vänthallen. 

Jag i hatt, vit skjorta, svarta skor och slips, stiligt. Kläder som skulle kunna berätta något om min dag. Kanske hade jag ett viktigt affärsmöte på förmiddagen. Kanske var det det enda som var rent i byrålådan. Jag är orakad, har ett par dagars ojämnt skäggstubb som har nått den där magiska längden då det börjar klia lite på halsen. Kliar mig på halsen.

Vi sitter tysta, ljudet från min hand som rör i skägget nästan ekar i den lilla vänthallen. Vi förstår precis. Båda känner likadant. Båda vet om det. Alla ord är överflödiga just nu. 4 minuter kvar. Vi kramas och hon säger att hon kommer att sakna mig. Jag känner hur jag börjar andas så där tungt och jag vet precis vad det betyder. Tårar faller i stereo, en duett, Baryton Feat Alt. Det är ett vackert ont. En porlande symfoni med smak av salt.

Sedan skrattar vi. Någon av oss säger något uppmuntrande, stämningen blir 10 kilo lättare. Som en frisk fläkt blåste in nytt syre till tanken. 30 sekunder kvar, jag ser ljuset från tåget där borta. Vi kramar om varandra igen, säger att vi ses snart, ler med våta ögon. Hon får springa för att hinna med innan dörrarna går igen, tackar artigt när konduktören öppnar igen för henne, sätter sig på sin plats och försvinner bort i mörkret.
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: