Gatubarn.nu - En resa till soptippen i Nicaragua och tillbaka!

2012-08-23
18:29:00

"Hejdå"

Vi går ner mot tunnelbanan, det är mörkt ute, klockan är runt 23. Hon smiter igenom SL-grinden bakom mig, fast hon har ett eget kort. "Jag har lärt mig", säger hon och ler. Vi skuttar ner för trappen. Ett tåg står inne men det går åt fel håll. En minut senare kommer hennes tåg, hon säger att det inte är hennes, jag låtsas att hon har rätt, nickar och instämmer ändå. Vi står kvar inne på perrongen, sätter oss på bänken, 10 minuter kvar...

Hon är brunare än en pepparkaka. Den vita tröjan har aldrig sett så vit ut förut, gissar jag. Tröjan är ny, det såg jag på en gång när vi sågs. Shortsen också, riktigt fina med nitar. Hon har bra smak den tjejen. Hon säger att hon älskar sin DumpTee från Dump Tees. "Den är så mjuk och härlig och jag ser så sjukt brun ut i den mot det gula". 

Bänken är liten och hård, kall. Hennes shorts är korta och moderiktiga. Så moderiktiga att hennes lår, ja kanske till och med stjärten, snuddar direkt vid den kalla bänken när hon sätter sig och hon kommenterar längden i samma sekund som hon hoppar fram lite för att inte kylas ned. Jag ser oss i spegelbilden, där i andra sidan vänthallen. 

Jag i hatt, vit skjorta, svarta skor och slips, stiligt. Kläder som skulle kunna berätta något om min dag. Kanske hade jag ett viktigt affärsmöte på förmiddagen. Kanske var det det enda som var rent i byrålådan. Jag är orakad, har ett par dagars ojämnt skäggstubb som har nått den där magiska längden då det börjar klia lite på halsen. Kliar mig på halsen.

Vi sitter tysta, ljudet från min hand som rör i skägget nästan ekar i den lilla vänthallen. Vi förstår precis. Båda känner likadant. Båda vet om det. Alla ord är överflödiga just nu. 4 minuter kvar. Vi kramas och hon säger att hon kommer att sakna mig. Jag känner hur jag börjar andas så där tungt och jag vet precis vad det betyder. Tårar faller i stereo, en duett, Baryton Feat Alt. Det är ett vackert ont. En porlande symfoni med smak av salt.

Sedan skrattar vi. Någon av oss säger något uppmuntrande, stämningen blir 10 kilo lättare. Som en frisk fläkt blåste in nytt syre till tanken. 30 sekunder kvar, jag ser ljuset från tåget där borta. Vi kramar om varandra igen, säger att vi ses snart, ler med våta ögon. Hon får springa för att hinna med innan dörrarna går igen, tackar artigt när konduktören öppnar igen för henne, sätter sig på sin plats och försvinner bort i mörkret.
2012-08-17
20:24:00

Dunka-dunka-äpplen

Jag har blivit så ruskigt nostalgisk dessa dagar. Jag tänker tillbaks på mycket som hände när jag va liten. Rätt var det är så dyker det plötsligt upp minnen från barndomen, små korta sekvenser, detaljer.

När jag gick på lekis så hette min bästa vän Gustav. Vi va som helan och halvan, som strå och långhalm, som bästa vänner. Vi lekte varje dag, alltid. Jag kommer fortfarande ihåg hans hemnummer, 10295. 

Hans familj bodde i ett stort gult hus och på baksidan kryllade det av fruktträd. På sommaren smockade vi i oss krusbär, äpplen och plommon till förbannelse och på hösten åt vi något som vi internt kallade dunka-dunka-äpplen.


Foto: Petra Paloviita

Dunka-dunka-äpplen är fruktansvärt mumsigt, kanske har du själv provat det utan att du tänkt på det. Dom finns bara på hösten, du vet när äpplena är lite hårdare, skalet lite tjockare. Jag kommer ihåg det så väl. Vi tog ett äpple var, gick bort till den slitna gamla svart-vita gungan och dunkade äpplena så hårt vi kunde i ställningen. Den skakade och förde ett jävla liv, men det sket vi i. Belöningen som vi skulle få för vårt slit och buller var lätt värt det.

Så dunkade vi våra äpplen runt om, tills hela äpplet liksom var mjukt och saften innuti porlade runt som i en juiceförpackning. Och när vi tyckte att vi var klara så körde vi äpplet mot en mutter som höll ihop gungställningen så att skalet sprack. Snabbt som satan satte vi våra munnar emot äpplena och sög i oss den ljuva höstsaften. Våra fingrar var blåa av kylan, vinden ven kring lekstugan och solen var på väg ner. Det kan tyckas dystert och grått för den höstdeppade men för oss, just i den stunden, så fanns det inget bättre än dunka-dunka-äpplen!